Inspiration från projekt i USA. Ritat av arkitekten Robert Orr från New Haven, Connecticut, USA.

Backaplan på Hisingen står inför en avgörande omvandling. Frågan är inte om området ska utvecklas – utan hur. Ska vi upprepa misstagen med storskaliga, anonyma kvarter, eller våga bygga vidare på det som redan visat sig fungera? Svaret finns närmare än vi tror. Sveriges städer förtätas i snabb takt. Samtidigt drömmer många om något helt annat: ett eget hem i mänsklig skala, med grönska, närhet och livskvalitet – utan att behöva lämna staden. Denna till synes motsägelsefulla utveckling är inte olöslig. Tvärtom visar både historien och nya statliga riktlinjer för stadsbyggnad att det finns alternativ. Boverkets nya vägledning om trädgårdsstäder från den 25 mars 2026 pekar tydligt i denna riktning. Här betonas hur täthet kan kombineras med småskalighet, grönska och social hållbarhet. Göteborg borde ta denna möjlighet på allvar och omsätta den i praktiken i utvecklingen av Backaplan.

Redan under slutet av 1800-talet kritiserade den österrikiske arkitekten Camillo Sitte (1843–1903) den monotona, storskaliga stadsplaneringen. I sitt inflytelserika verk Der Städtebau nach seinen künstlerischen Grundsätzen(1889) betonade Sitte att stadens mellanrum – gator, torg och platser – är lika viktiga som byggnaderna själva. Staden ska upplevas av människan, inte bara planeras utifrån ritbordets logik.

Kvillegatan i Göteborg 1905.

Denna insikt kom att påverka stadsbyggandet även i Sverige. I Göteborg var Albert Lilienberg (1879–1967) verksam som stadsingenjör och stadsbyggnadschef mellan 1907 och 1927. Under hans tid växte några av stadens mest uppskattade stadsdelar fram, bland annat Bagaregården, Kungsladugård, Landala egnahem och Kålltorp. Här skapades kvarter med mänsklig skala, variation och grönska – stadsdelar som än idag upplevs som trygga, vackra och levande. Det är ingen slump. Det är resultatet av en stadsbyggnadstradition där helheten, mellanrummen och människors vardagsliv står i centrum.

Ringu Brewing på Ringön.

På Hisingen kan vi se detta i Brämaregården, en stadsdel som än idag speglar dessa principer. Samtidigt blomstrar det gamla industriområdet Ringön av små verksamheter och kreativa aktörer – bryggerier, verkstäder, konstnärer och innovativa företag. Här visar många små aktörer hur man kan skapa levande stadsmiljöer med variation, lokal ekonomi och social hållbarhet.

nspiration från projekt i USA. Ritat av arkitekten Robert Orr från New Haven, Connecticut, USA.

Vi behöver inte bara titta på Göteborg. Internationella exempel visar hur man kan bygga steg för steg – så kallad inkrementell utveckling. I USA har arkitekten Robert Orr från New Haven, Connecticut, tagit fram ett förslag som omvandlar en parkeringsyta på 1,07 hektar till en levande stadsdel bestående av 21 byggnader, ägda och finansierade individuellt av olika aktörer. Resultatet föreslås bli 181 bostäder, tre gånggator, sju små butiker, två mikroproduktionsanläggningar, fyra innovationslaboratorier och stadsodling integrerad längs de inre gångstråken.

Inspiration från projekt i USA. Ritat av arkitekten Robert Orr från New Haven, Connecticut, USA.

Det är en modell som skulle kunna tillämpas på Backaplan.

Genom att släppa in fler små aktörer i byggprocessen – i stället för att överlåta hela området till ett fåtal stora exploatörer – kan nya byggbolag, lokala entreprenörer och nya företag växa fram. Det stärker det lokala näringslivet, ökar konkurrensen och skapar en mer motståndskraftig ekonomi.

Stadsodlingar i Nya Brämaregården på Backaplan? Inspiration från projekt i USA. Ritat av arkitekten Robert Orr från New Haven, Connecticut, USA.

Planerna för Backaplan riskerar annars att bli ännu ett exempel på storskalig, ensartad stadsutveckling med höga hus och svag lokal förankring. Många människor söker idag småskaliga kvarter med närhet till grönska, variation och gemenskap. Göteborg står inför ett vägval. Antingen fortsätter vi bygga storskaligt och riskerar att skapa miljöer där människor inte vill rota sig – eller så bygger vi vidare på de kvaliteter som redan finns i stadens bästa områden.

Folkliv och sköna häng vid älven på Ringön.

Vi behöver inte upprepa misstaget med storskaliga och oattraktiva kvarter. Backaplan är en unik chans att göra rätt. Här kan en modern trädgårdsstad växa fram – inspirerad av Brämaregårdens stadsplan, berikad av Ringöns kreativa puls och möjliggjord genom stegvis, småskalig utveckling, där flera små aktörer bygger och finansierar projektet med små byggrätter som skapar variation, mångfald och blandstad. En stadsdel där människor verkligen vill bo, arbeta och leva. Det skulle sätta Göteborg på kartan som Europas bästa älvstad.

Evenemangsstråket vid Skånegatan i Göteborg är livligt under stora arrangemang – men däremellan oftast tomt, blåsigt och ogästvänligt. Nu vill den rödgröna politiska majoriteten i Göteborg ändra på det med en ny skyskrapa, trots tydlig kritik från både tjänstemän och opposition. Frågan är om lösningen verkligen handlar om stadsliv – eller om ännu ett exempel på när politiken tar kommandot över stadsbyggandet i Göteborg?

Ett 27 våningar högt hyreshus, inspirerat av Flatiron Building i New York City, har tagits fram av Framtiden Byggutveckling med hjälp av White Arkitekter. 
Bild: White Arkitekter och Framtiden Byggutveckling.

Enligt den rödgröna politiska majoriteten i Göteborg tycks höjden på stadens hus vara av underordnad betydelse – så länge de uppfattas som “vackra”. Men det väcker en mer grundläggande fråga: vem har egentligen tolkningsföreträde när det gäller vad som är vackert? Är det de folkvalda politikernas egna estetiska omdömen, de professioner som arbetar med arkitektur och stadsplanering, eller de medborgare som lever i miljöerna? Och vad händer när dessa perspektiv står i konflikt med varandra?

I det senaste avsnittet av Samtal med Cwejman möter Adam Cwejman socialdemokraten och YIMBY Göteborgs grundare Johannes Hulter. Samtalet väcker en större och mer obekväm fråga: vad händer när arkitektur inte längre bara handlar om form och funktion – utan blir ett politiskt verktyg?

Och kanske viktigare: vem är det som faktiskt håller i det verktyget?

Det finns skäl att ifrågasätta bilden av YIMBY-rörelsen som ett rationellt och framåtblickande korrektiv till bakåtsträvande lokal opinion. I praktiken framstår den snarare som bärare av en tydlig idé om hur staden bör utvecklas – där politiker och opinionsbildare ges ett allt starkare tolkningsföreträde. Kritiker reduceras till “NIMBYs”, ett retoriskt grepp som inte bara förenklar utan också avväpnar invändningar.

Det är en bekväm position. Den som definierar problemet definierar också vilka röster som räknas.

Men det är också en riskfylld utveckling. När lokalt engagemang avfärdas som särintresse och centralstyrda visioner lyfts som allmänintresse, förskjuts makten i samhällsplaneringen – bort från medborgaren och mot en politisk och ideologisk mitt där få behöver stå till svars.

Här hade samtalet vunnit på större källkritik och historisk skärpa. Att beröra miljonprogrammet utan att tydligt sätta in det i sitt sammanhang – som ett resultat av storskalig, politiskt driven planering – gör analysen ofullständig. Detsamma gäller 1900-talets rivningsvåg, där tron på central styrning och rationell modernisering ledde till irreversibla ingrepp i stadens struktur.

Historien är inte ett sidospår i denna diskussion. Den är dess kärna.

Det finns en kontinuitet i svensk stadsplanering som förtjänar större uppmärksamhet. Många av de miljöer som i dag kritiseras är formade av en tidigare politisk vilja – ofta med socialdemokratisk prägel – att bygga det goda samhället. Ambitionen var i grunden demokratisk. Problemen uppstod när politiska mål och produktionsekonomiska krav trängde undan professionell sakkunskap.

Det är en lärdom som borde väga tungt i dagens debatt.

För frågan måste ställas: riskerar vi att upprepa samma misstag? När politiker – ofta utan djupare förankring i arkitektur eller stadsplanering – driver igenom långtgående förändringar utifrån ideologiska preferenser, är det naivt att utgå från att utfallet denna gång blir bättre.

Demokratisk legitimitet är inte detsamma som goda beslut.

Vad händer när politiken samtidigt slutar lyssna – både på professionen och på de människor som lever i de miljöer som ska förändras? När invändningar inte bemöts utan etiketteras bort?

Det är här YIMBY-rörelsens verkliga problem framträder. Inte i dess vilja att bygga mer – utan i dess tendens att göra anspråk på tolkningsföreträde och därmed inskränka utrymmet för legitim kritik. I längden riskerar det att förvandla en komplex, demokratisk process till ett projekt där riktningen redan är utstakad – och där invändningar reduceras till störningsmoment. Det är sällan de bekväma frågorna som för debatten framåt. Just därför måste journalister som möter politiker med stor makt och stort inflytande också ställa de obekväma, kritiskt granskande frågorna. Det är ju just därför vi betalar skatt – för att upprätthålla en oberoende och granskande press.

Poundbury i Storbritannien kan beskrivas som ett experiment i full skala – en stad som både utmanar etablerade planeringsideal och bidrar med konkreta erfarenheter till utvecklingen av framtidens urbana miljöer. Projektet initierades i början av 1990-talet av kung Charles III i samarbete med hertigdömet av Cornwall, med ambitionen att skapa en stad som i större utsträckning tar hänsyn till människors vardagliga behov och sociala liv.

Beläget i anslutning till Dorchester har Poundbury utvecklats med utgångspunkt i principer som skiljer sig från mycket av den efterkrigstida planeringstraditionen. Istället för att separera funktioner som boende, arbete och handel integreras dessa inom samma stadsmiljö. Detta möjliggör en vardag där många aktiviteter kan nås till fots, vilket i sin tur minskar beroendet av biltransporter.

Stadens gatustruktur är utformad för att främja låg hastighet och ökad hänsyn till fotgängare. Genom smalare gaturum och en medveten nedtoning av trafikreglerande element skapas en miljö där olika trafikslag samsas på mer jämlika villkor. Detta bidrar till en stadskaraktär som upplevs som mer sammanhållen och socialt aktiv.

Arkitektoniskt präglas Poundbury av en tydlig referens till traditionella brittiska och europeiska stadsbyggnadsideal. Bebyggelsen hämtar inspiration från klassiska stilar, såsom georgiansk och viktoriansk arkitektur, med fokus på proportioner, material och detaljrikedom. Denna inriktning har väckt både uppskattning och kritik – där vissa ser en kvalitativ och identitetsskapande stadsmiljö, medan andra menar att uttrycket riskerar att framstå som historiserande.

En annan central ambition har varit att skapa en socialt blandad stad. Genom att inkludera olika upplåtelseformer och bostadstyper inom samma kvarter har man eftersträvat en större socioekonomisk variation. Samtidigt kvarstår frågan om hur väl denna målsättning uppnås i praktiken, då efterfrågan på bostäder i Poundbury har bidragit till relativt höga prisnivåer.

Efter mer än tre decennier framstår Poundbury som ett betydelsefullt referensprojekt inom stadsbyggnadsdiskussionen. Det illustrerar hur en konsekvent genomförd vision kan resultera i en stadsmiljö som avviker från konventionella modeller, samtidigt som det väcker frågor om överförbarhet och långsiktig hållbarhet i andra sammanhang.

Poundbury kan ses som ett konkret exempel på hur alternativa stadsbyggnadsidéer kan fungera i praktiken – med både tydliga kvaliteter och vissa inbyggda utmaningar. Kanske är det därför spännande att Göteborgs evenemangsstråk utvecklas i en liknande riktning, där man till och med hämtar inspiration från Flatiron Building i New York.

Den brittiska bevarandeorganisationen SAVE Britain’s Heritage vill se förändringar i det nationella planeringsramverket (NPPF). Organisationen arbetar för att skydda och bevara historiska byggnader och vill att man i högre grad återanvänder sådana byggnader i stället för att riva och bygga nytt. De vill också motverka slösaktiga riv-och-bygg-nytt-projekt.

I december 2025 föreslog bostads-, samhälls- och kommunministeriet ändringar i NPPF. Förslagen handlar bland annat om att göra det lättare att återanvända byggnader och att lägga större vikt vid hållbar utveckling. Samtidigt finns det fortfarande brister när det gäller att skydda både historiska byggnader och naturen, menar SAVE Britain’s Heritage.

Läs mer »» »

Städer och samhällen världen över står inför allt större påfrestningar från sociala, politiska och miljömässiga förändringar. Samtidigt visar historien att kriser inte är något nytt – och att de kan hanteras genom att kombinera erfarenheter från det förflutna med nya sätt att tänka. För att lyckas behöver städer både vara innovativa och samtidigt värna sin lokala identitet och sitt kulturarv.

Den 63:e International Making Cities Livable (IMCL)-konferensen tar avstamp i just dessa frågor. Konferensen samlar forskare, stadsplanerare, arkitekter och beslutsfattare för att diskutera hur städer kan bli mer hållbara, motståndskraftiga och människovänliga. Fokus ligger på hur man kan möta dagens utmaningar utan att tappa kopplingen till platsens historia och invånarnas behov.

Att konferensen hålls i Lettland är ingen slump. Landet befinner sig i ett geopolitiskt känsligt läge och har dessutom genomgått stora historiska omvälvningar, inklusive krig, ockupation och omfattande förstörelse av städer. Återuppbyggnaden under 1900-talet präglades ofta mer av yttre makters krav än av lokalbefolkningens önskemål. Idag pågår ett arbete med att återknyta till lokal identitet och skapa mer inkluderande och platsanpassad stadsutveckling.

Genom presentationer, diskussioner, workshops och studiebesök fungerar IMCL som en plattform för att utbyta idéer och konkreta lösningar. Målet är att identifiera strategier som hjälper städer att både hantera påfrestningar och ta vara på möjligheter – och därmed skapa urbana miljöer som är både robusta och levande

.Till programmet för (IMCL)-konferensen »»»