Integrationsförslaget: Lundbybadet som framtidens centralbad och tågstationen “Göteborg Norra” på Nya Backaplan – intervju i Hela Hisingen

” — Mina barn har varit aktiva i en av stadens simklubbar under många år. Simning är en fantastisk sport med lite skador som också är relativt billig att utföra, det krävs bara en baddräkt eller par badbyxor för att ta det första simtaget. Tyvärr finns det en mycket stor brist på simhallar och simtider för de utövande i Göteborg.
— Därför bör man inte satsa på en stor anläggning i centrum utan tvärtom renovera befintliga anläggningar och utveckla flera anläggningar parallellt. Jag vill restaurera Valhallabadet och utveckla Lundbybadet till Göteborgs nya centralbad. Vill staden bryta segregationen bör inte alla nya offentliga satsningar byggas utmed Västlänkens dragning,


I vår vision bör Hisingens framtida stadsplanering bygga på Business Improvement Districts (BID) som grundidé tillsammans med integration, kulturvärden, väl genomtänkt arkitektur, natur och hållbar bostadsutveckling som attraktionskraft. Läs Intervjun i helahisngen.se !

Torbjörn Lindstedt, platsutveckling.se

The High Line – rosthögen i luften som utvecklades till en skön stadspark och ett besöksmål i världsklass

Många tyckte att den var en stor och ful rosthög i luften. Bevarandet av The High Line är berättelsen om ett lokalt gräsrotsarbete som byggde en stadspark och ett besöksmål i världsklass.

Järnväg för frakt av mjölk, kött, råvaror
High Line sträcker sig 22 kvarter från 34:e gatan ner till Gansevoort Street. och det nybyggda Whitney Museum of American Art. Den totala längden är 2,4 kilometer.

År 1929 byggdes järnvägen. Spåren skulle inte gå direkt ovanför avenyerna utan ringla sig mellan byggnader och sedan sammanlänkas direkt med fabrikerna och lagren i stan. Vid denna tid fraktade man mjölk, kött, råvaror och övriga produkter, utan att störa gatutrafiken. Wikiped

Stadspark i luften
Den 9 juni 2009 nyöppnades en del av High Line, nu som en avlång park, från Gansevoort Street i det gamla slakthusområdet, fram till 20:e gatan i Chelsea. Den 7 juli 2011 invigdes ytterligare en sträcka, nu fram till 30:e gatan. Den totala parklängden blev därmed 1,6 kilometer. Den nordligaste sektionen, från 30:e till 34:e gatan, har senare färdigställts.

Drivande i arbetet med att göra om banan till park var två boende i området, Joshua David och Robert Hammond, som träffades på ett möte och bestämde sig för att det gamla spåret skulle få en ny chans. De lyckades få publicitet, och arkitekter som Renzo PianoJean Nouvel och Frank Gehry stödde dem. Den nederländske trädgårdsarkitekten Piet Oudolf var ansvarig för utformningen av växtligheten. Wikipedia


Dokumentären ”Elevated Thinking” beskriver arbetet bakom framgångssagan med en stadspark i luften.


The High Line hade inte kunnat förverkligas utan ett mycket engagerat och lokalt gräsrotsarbete för bevarandet av den gamla järnvägssträckningen.

We Run Brownsville – Sheila Gordon-Barksdale, Erika McSwain och Abéna Moore är kvinnorna som satte ruffa Brownsville i rörelse

Sheila Gordon-Barksdale, Erika McSwain och Abéna Moore är medlemmar och ledare för den lokala gruppen We Run Brownsville. Gruppen uppmuntrar kvinnor i det ruffa området Brownsville att börja röra på sig. Genom We Run Brownsville vill kvinnorna skapa nya möjligheter för social gemenskap och en sundare livsstil.

Brownsville är ett bostadsområde i östra Brooklyn i New York som präglas av fattigdom, brott, missbruk och gängvåld. We Run Brownsville övertygelse är att ökad fysisk aktivitet gör det lättare för mammorna i området att klara den tuffa vardagen.

We Run Brownsville är ett av initiativen som The Municipal Art Society of New York (MAS) och New Yorkers for Parks (NY4P) lyfter fram i rapporten Bright Ideas: New York City’s Fight for Light. I arbetet med Bright Ideas: New York City’s Fight for Light vill MAS och NY4P visa på sambandet mellan skyddade naturmiljöer och möjligheterna till en hälsosam livsstil.

100 knack, 10 snack, 1 tack – Bloor West Village blev startskottet för Business Improvement Areas i Toronto

Under mitten av 1960-talet började en grupp handlare i Toronto, som såg sina verksamheter hotade av ett stort köpcentrum, arbeta för att lyfta deras stadsdel Bloor West Village. De lyckades gemensamt bryta en nedåtgående spiral av förfall och utflyttning och skapa en blomstrande stadsdel med småaffärer, restauranger och konstnärliga verksamheter.

Bloor West Village Business Improvement Area invigdes 1970 och ses som startskottet för BIAs och BIDs (en lagstiftning för offentlig privat samverkan i stadsmiljöer).

Historien börjar 1967 när tunnelbanelinjen Bloor-Danforth slutfördes och många shoppare som tidigare åkt utmed Bloor Street började försvinna för resor under jord. Under samma period utvecklades även ett antal externhandelsplatser i Torontos utkanter. Konkurrensen om kunderna ökade samtidigt som flödena av kunder minskade i stadsdelen. Det ledde till att många handlare tvingades att stänga sina butiker och i vissa fall följa ”folkmassorna” till externhandelsplatserna. Det ledde till flera tomma butikslokaler och att området började att förfalla.

De affärsmän som stannade kvar i sina affärsrörelser reagerade genom att bilda en köpmannaförening. Medlemskapet i köpmannaföreningen innebar mycket stora ansträngningar med att ”knacka dörr” och begära frivilliga donationer för lokala förbättringar i området. Ett problem som handlarna ofta stötte på var att endast ett fåtal företag i varje kvarter var villiga att bidra. Köpmannaförening upplevde att de hade otillräckligt ekonomiska medel och stöd för att göra någon skillnad. I ren frustration gick en grupp affärsmän och handlare längs Bloor Street West till stadshusets och delstatens politiker för att söka om en lagstiftning som skulle tvinga alla företag inom ett bestämt område att betala en avgift för att återuppliva deras stadsdel genom fysiska förbättringar och marknadsföringsaktiviteter. Avgiften skulle samlas in av staden och överlämnas till en utvald styrelse för att användas utifrån en affärsplan. Efter viss övertalning antogs slutligen lagstiftningen om Business Improvement Areas (BIA) och Bloor West Village blev därmed en pionjär och utsågs till Torontos första BIA 1970.

Under det första året röstade Bloor West Village medlemmarna själva på en budget på 47 500 dollar och pengarna användes huvudsakligen till fysiska förbättringar i stadsdelen. Omvandlingen var dramatisk.

I USA var New Orleans först att skapa en liknande lokal organisation 1975 och i Storbritannien (först i Europa) infördes lagstiftningen för BIDs vid årsskiftet 2004-05.

Miljonprogrammet som blev ett hållbart drömprojekt


Kan covid-19 leda till fler utsatta områden? Botkyrkabyggens vd Chris Österlund och professor Jerzy Sarnecki samtalar om trygghetsfrågor och förbyggande arbete under coronakrisen.


Restaurering av slottsmiljö med kalkputsade fasader eller renovering av befintliga kök i förortsmiljö från miljonprogrammet? Hur ser ett drömprojekt ut inom restaureringsbranschen? NCC:s ingenjör Ida berättar om drömprojektet Fittja people’s palace.

Business Improvement Districts – global trend för lokal utveckling

I plats- och områdesutvecklingsuppdrag är platsutveckling.se influerade av BIDs, Business Improvement Districts, som vi är väl insatta i. Modedistriktet Meatpacking District, Times Square, 125th Street i Harlem, Grand Central Partnership (med Grand Central Terminal som kronjuvelen) och Bryant Park är några exempel i New York City, men vi har även varianter av BIDs i Sverige. I ett BID samverkar fastighetsägare, hyresgäster och offentliga aktörer med varandra enligt en given struktur för att stärka konkurrenskraften och öka lönsamheten i området. Man renodlar och tydliggör sig gentemot marknaden i ett gemensamt varumärke och gemensam marknadsföring. Tillsammans tar man också ett samlat grepp om gaturummet i form av markbeläggningen, sittmöbler, papperskorgar, växtlighet, belysning och skyltprogram.

Torbjörn Lindstedt, platsutveckling.se

The Siren Hotel i Detroit har återerövrat 1920-talets glamour

”Thoughtfully preserving the Italian renaissance-style architecture, a series of The Siren’s original features have been lovingly restored including travertine floors, original terracotta signage, and plaster detailing on the historic ceilings. Judges loved the bold approach, and the balance between new and old, commenting on the fantasy-esque nature of the property. …and the hotel’s contribution to a revitalisation of the area” AHEAD 2019

Detroits Siren Hotel ligger i Wurlitzer Building, som från början var huvudkontor för instrumenttillverkaren Wurlitzer&Co . Wurlitzer Building stod klar 1926 och ritades av arkitekten Robert Finn. Det var från början en riktigt påkostad symbolbyggnad från 1920-talets glansdagar men under 2000-talet började den att förfalla och blev rivningshotad.  Wurlitzer Building hade troligen varit jämnad med marken i dag om inte fastighetsutvecklaren ASH NYC och Quinn Evans Architects sett möjligheten med att etablera ett hotell till minne av Detroits glamorösa förflutna i byggnaden. ASH NYC och Quinn Evans Architects ambitiösa arbete med The Siren, ledde till att projektet fick den prestigefyllda utmärkelsen som årets hotell vid AHEAD 2019 i Miami.

Född i Addis Abeba, uppvuxen i Sävedalen och bosatt i Harlem

Marcus Samuelsson föddes 1970 i Addis Abeba i Etiopien och växte upp i Sävedalen utanför Göteborg. I dag är Marcus bosatt i New York City och han trivs med att leva och driva krog i stadsdelen Harlem.

125th Street BID Harlem  @125thstreetbid
”The 125th Street Business Improvement District’s mission is to expand sustainable economic activity in the area.”