Evenemangsstråket vid Skånegatan i Göteborg är livligt under stora arrangemang – men däremellan oftast tomt, blåsigt och ogästvänligt. Nu vill den rödgröna politiska majoriteten i Göteborg ändra på det med en ny skyskrapa, trots tydlig kritik från både tjänstemän och opposition. Frågan är om lösningen verkligen handlar om stadsliv – eller om ännu ett exempel på när politiken tar kommandot över stadsbyggandet i Göteborg?
Ett 27 våningar högt hyreshus, inspirerat av Flatiron Building i New York City, har tagits fram av Framtiden Byggutveckling med hjälp av White Arkitekter.
Bild: White Arkitekter och Framtiden Byggutveckling.
Enligt den rödgröna politiska majoriteten i Göteborg tycks höjden på stadens hus vara av underordnad betydelse – så länge de uppfattas som “vackra”. Men det väcker en mer grundläggande fråga: vem har egentligen tolkningsföreträde när det gäller vad som är vackert? Är det de folkvalda politikernas egna estetiska omdömen, de professioner som arbetar med arkitektur och stadsplanering, eller de medborgare som lever i miljöerna? Och vad händer när dessa perspektiv står i konflikt med varandra?
I det senaste avsnittet av Samtal med Cwejman möter Adam Cwejman socialdemokraten och YIMBY Göteborgs grundare Johannes Hulter. Samtalet väcker en större och mer obekväm fråga: vad händer när arkitektur inte längre bara handlar om form och funktion – utan blir ett politiskt verktyg?
Och kanske viktigare: vem är det som faktiskt håller i det verktyget?
Det finns skäl att ifrågasätta bilden av YIMBY-rörelsen som ett rationellt och framåtblickande korrektiv till bakåtsträvande lokal opinion. I praktiken framstår den snarare som bärare av en tydlig idé om hur staden bör utvecklas – där politiker och opinionsbildare ges ett allt starkare tolkningsföreträde. Kritiker reduceras till “NIMBYs”, ett retoriskt grepp som inte bara förenklar utan också avväpnar invändningar.
Det är en bekväm position. Den som definierar problemet definierar också vilka röster som räknas.
Men det är också en riskfylld utveckling. När lokalt engagemang avfärdas som särintresse och centralstyrda visioner lyfts som allmänintresse, förskjuts makten i samhällsplaneringen – bort från medborgaren och mot en politisk och ideologisk mitt där få behöver stå till svars.
Här hade samtalet vunnit på större källkritik och historisk skärpa. Att beröra miljonprogrammet utan att tydligt sätta in det i sitt sammanhang – som ett resultat av storskalig, politiskt driven planering – gör analysen ofullständig. Detsamma gäller 1900-talets rivningsvåg, där tron på central styrning och rationell modernisering ledde till irreversibla ingrepp i stadens struktur.
Historien är inte ett sidospår i denna diskussion. Den är dess kärna.
Det finns en kontinuitet i svensk stadsplanering som förtjänar större uppmärksamhet. Många av de miljöer som i dag kritiseras är formade av en tidigare politisk vilja – ofta med socialdemokratisk prägel – att bygga det goda samhället. Ambitionen var i grunden demokratisk. Problemen uppstod när politiska mål och produktionsekonomiska krav trängde undan professionell sakkunskap.
Det är en lärdom som borde väga tungt i dagens debatt.
För frågan måste ställas: riskerar vi att upprepa samma misstag? När politiker – ofta utan djupare förankring i arkitektur eller stadsplanering – driver igenom långtgående förändringar utifrån ideologiska preferenser, är det naivt att utgå från att utfallet denna gång blir bättre.
Demokratisk legitimitet är inte detsamma som goda beslut.
Vad händer när politiken samtidigt slutar lyssna – både på professionen och på de människor som lever i de miljöer som ska förändras? När invändningar inte bemöts utan etiketteras bort?
Det är här YIMBY-rörelsens verkliga problem framträder. Inte i dess vilja att bygga mer – utan i dess tendens att göra anspråk på tolkningsföreträde och därmed inskränka utrymmet för legitim kritik. I längden riskerar det att förvandla en komplex, demokratisk process till ett projekt där riktningen redan är utstakad – och där invändningar reduceras till störningsmoment. Det är sällan de bekväma frågorna som för debatten framåt. Just därför måste journalister som möter politiker med stor makt och stort inflytande också ställa de obekväma, kritiskt granskande frågorna. Det är ju just därför vi betalar skatt – för att upprätthålla en oberoende och granskande press.