London BIDs: New West End Company – Bond Street, Oxford Street och Regent Street

Storbritannien var först ut med BIDs i Europa
Londons största BID heter New West End Company och utvecklar Bond Street, Oxford Street och Regent Street. I Storbritannien var Tony Blair en av de drivande krafterna bakom etableringen av BIDs och BID-lagstiftningen infördes vid årsskiftet 2004-05. Planeringsarbete och pilotprojekt hade pågått sedan början av 2000-talet, och lagstiftningen i England blev klar i september 2004. Behovet av förbättringar i den offentliga miljön var en viktig anledning. BIDs, engelsk modell, har fått en något annorlunda framtoning än i USA, med större inflytande från stat och kommun.

Varför BIDs i Storbritannien?
Storbritanniens BID-lagstiftning syftar till:
•  att uppmuntra samverkan mellan det lokala näringslivet, fastighetsbolag och offentliga verksamheter
•  att uppmuntra till investeringar i offentliga miljöer
•  att offentliga miljöer kännetecknas av “liveability”
•  att skapa och bibehålla hållbara “communities”
•  att medborgare och näringsliv skall kunna påverka den urbana miljön, och, i och med detta, den enskilde individens livskvalitet.

New West End Company
www.newwestend.com

100 knack, 10 snack, 1 tack – Bloor West Village blev startskottet för Business Improvement Areas i Toronto

Under mitten av 1960-talet började en grupp handlare i Toronto, som såg sina verksamheter hotade av ett stort köpcentrum, arbeta för att lyfta deras stadsdel Bloor West Village. De lyckades gemensamt bryta en nedåtgående spiral av förfall och utflyttning och skapa en blomstrande stadsdel med småaffärer, restauranger och konstnärliga verksamheter.

Bloor West Village Business Improvement Area invigdes 1970 och ses som startskottet för BIAs och BIDs (en lagstiftning för offentlig privat samverkan i stadsmiljöer).

Historien börjar 1967 när tunnelbanelinjen Bloor-Danforth slutfördes och många shoppare som tidigare åkt utmed Bloor Street började försvinna för resor under jord. Under samma period utvecklades även ett antal externhandelsplatser i Torontos utkanter. Konkurrensen om kunderna ökade samtidigt som flödena av kunder minskade i stadsdelen. Det ledde till att många handlare tvingades att stänga sina butiker och i vissa fall följa ”folkmassorna” till externhandelsplatserna. Det ledde till flera tomma butikslokaler och att området började att förfalla.

De affärsmän som stannade kvar i sina affärsrörelser reagerade genom att bilda en köpmannaförening. Medlemskapet i köpmannaföreningen innebar mycket stora ansträngningar med att ”knacka dörr” och begära frivilliga donationer för lokala förbättringar i området. Ett problem som handlarna ofta stötte på var att endast ett fåtal företag i varje kvarter var villiga att bidra. Köpmannaförening upplevde att de hade otillräckligt ekonomiska medel och stöd för att göra någon skillnad. I ren frustration gick en grupp affärsmän och handlare längs Bloor Street West till stadshusets och delstatens politiker för att söka om en lagstiftning som skulle tvinga alla företag inom ett bestämt område att betala en avgift för att återuppliva deras stadsdel genom fysiska förbättringar och marknadsföringsaktiviteter. Avgiften skulle samlas in av staden och överlämnas till en utvald styrelse för att användas utifrån en affärsplan. Efter viss övertalning antogs slutligen lagstiftningen om Business Improvement Areas (BIA) och Bloor West Village blev därmed en pionjär och utsågs till Torontos första BIA 1970.

Under det första året röstade Bloor West Village medlemmarna själva på en budget på 47 500 dollar och pengarna användes huvudsakligen till fysiska förbättringar i stadsdelen. Omvandlingen var dramatisk.

I USA var New Orleans först att skapa en liknande lokal organisation 1975 och i Storbritannien (först i Europa) infördes lagstiftningen för BIDs vid årsskiftet 2004-05.

Torbjörn Lindstedt, platsutveckling.se